Jag är ingen litteraturkritiker …

… men nu måste jag skriva något om det fenomen som innebär att ett etablerat och litterärt erkänt namn kan publicera nästan vad som helst och ändå komma undan med det. Eller snarare bli mångmiljonär på kuppen.

Så här:

Jag har ägnat de senaste kvällarna åt David Lagercrantz och hans självständiga fortsättning av Millenniumserien. Den här gången heter boken ”Mannen som sökte sin skugga”. Böckerna om Lisbeth Salander behöver ingen närmare presentation och själv gillar jag både boken och filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”. Jag har uppfattat både klassperspektiv, feminism och samhällskritik i de böcker som Stieg Larsson skrev om den starka och självständiga Lisbeth Salander. En kvinnlig huvudperson som stod på egna ben och inte bara var en vacker inramning till de manliga karaktärerna. Henne beskrev Larsson bland annat så här: Lisbeth Salander var för dagen klädd i en svart t-tröja med en bild på E.T. med huggtänder och texten ”I am also an alien”. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var blind.”

Nu har jag läst 100 sidor av Lagercrantz. Och jag tycker att han så kapitalt har misslyckats med att ta Larssons arv vidare. Att jag fastnar i mekaniska beskrivningar av händelseförlopp som inte är vare sig intressanta eller särskilt trovärdiga, är väl en sak. Men hans återkommande skildringar av utseende och yttre attribut som en väsentlig del av de kvinnliga karaktärerna gör mig bara så in i norden trött.

En av dessa är Faria Kazi som sitter fängslad för ett hedersrelaterat dråp (finns ingen heder i att kvinnor förtrycks oavsett om det är av den egna familjen, men det är en annan diskussion).
Att hon är vacker verkar vara det viktigaste om vi ska tro Lagercrantz. Själv skulle jag kunna tänka mig en massa andra sätt att beskriva en ung kvinna som vägrar acceptera att bli fråntagen sina mänskliga rättigheter.

IMG_9097

Och så har vi Malin Frode. En framgångsrik kvinna som arbetar som presschef på Utrikesdepartementet. I personpresentationen på insidan av omslaget presenteras hon som ”en av Mikael Blomqvists gamla flammor”.  Här nedan kommer hon in i handlingen.

IMG_9079

Att jämföra med karaktären Alvar. En nästan två meter lång Alvar Olsen, det är något annat det. Han är chef på kvinnofängelset. Här snackar vi om en människa som v e r k l i g e n måste ha långa ben. Dock får vi inget veta om benen, han beskrivs som hård och deffad.

IMG_9098

Är det någon som orkat läsa alla 404 sidorna och/eller har en uppfattning? Skriv gärna en kommentar. Jag står just nu och väger mellan om jag bara ska knyta handen i fickan och läsa vidare ”eftersom jag nu ändå har köpt den förbaskade boken” (småländska som sagt) eller bara stoppa den rakt ner i loppishögen.

Mvh
”eldfängd feminist med håriga ben och trötta ögon”.

Annonser

Lika olika

Tack och lov för böcker! Under mina veckor i Forsmarks bruk får jag verkligen läsro. Eller kanske snarare livsro. Att sitta i den här miljön och skriva är en ynnest, vare sig det gäller jobb eller författande. Här finns inget påträngande brus av det vi kallar det moderna samhället. Vi andas, tar långa promenader, lyssnar på prasselasparna i Engelska parken, förundras över det uppländska ljuset i de stora lövskogarna, lyssnar på regnet, letar kantareller och läser, läser, läser.

När jag nu packar för att återvända till Örnsköldsvik och den andra delen av mitt liv, som inte alls är något storstadsliv men i jämförelse med detta känns som en otrolig metropol, kan jag summera och recensera några riktigt bra böcker. Det är en gåva att få läsa sådana.

Den första är skriven av en människa jag blir otroligt berörd av. Han finns inte längre men hans böcker lever och orden hans går rakt in i mitt innersta. Christian Gidlund, basist i Sugarplum Fairy skrev om sin cancer som brutalt slet bort honom från livet blott 29 år gammal. Jag har läst hans texter i omgångar och lyssnat på hans sommar i P1 flera gånger. I kroppen min: vägsjäl är hans texter från de sista sju månaderna i livet. Hans ord får mig vid varje tillfälle att känna höstdoften ännu starkare, höra korpens skratt ännu tydligare, göra min glädje ännu gladare. Med tårarna strömmande utmed kinderna bejakar jag paradoxalt nog livet ännu lite mer. Jag tror det var hans avsikt.

En annan bok jag haft förmånen att läsa är Anna E Wahlgrens Efter Emma. Nyligen utgiven av en författare jag snubblat på i bloggvärlden och dessutom haft förmånen att få träffa under boksigneringen, eftersom hon bor i krokarna runt Forsmarks bruk (det är här det händer) 🙂 Efter Emma är en otroligt välskriven spänningsroman, en riktig bladvändare som fångar mig direkt. Framför allt tillbakablickarna från unga år då kontakten flickorna emellan etableras och allt tar sin början. Mer än så ska jag inte avslöja, ja förutom att karaktären Emma verkligen kröp under skinnet på mig och väckte minnen om människor jag själv mött i livet …

Och så över till något helt annat, för att använda radio- och tevespråk. Majgull Axelsson har gjort det igen! Ditt liv och mitt är en underbar boktitel. Så passande också på en roman om det svenska arvet av huvudmätningar och folkhem á la Alva och Gunnar Myrdal. Den tid som resulterade i att dem som Tok-Lars låstes in på institution, förnedrades av en luttrad personal och glömdes bort av omvärlden för att senare hamna i en omärkt massgrav på kyrkogården. Hon har ett rakt språk, Majgull Axelsson. Jag har alltid gillat det och den här romanen är inget undantag. Kanske blir jag extra berörd av ämnet. Jag är också mamma till ett särskilt barn. Och visst är tiderna annorlunda nu, men tro ingalunda att kampen är vunnen. Slaget om välfärden är en ständigt pågående kamp. Om det vittnar frekventa rapporter om Försäkringskassans indragningar i stöd för de särskilt utsatta och en LSS-reform som konsekvent urholkas till att snart bestå av ingenting. Vi behöver kämpa för dem som inte kan, det är allas vårt ansvar som har fått förmågan.

Tre starka lästips i dagens blogginlägg. Så hur går det med mitt eget skrivande? Jo, tackar som frågar. Jag pendlar mellan skrönor från ett torp i Småland via en barnboksberättelse  i storstadsmiljö till den relationsroman jag skrev för några år sedan och som sedermera och helt rimligt (!) blev refuserad. ”Har du inte funderat på att skriva om den” blev gnistan som gjorde att jag faktiskt tog fram manuset igen. Tack Anna!

Bokprojekt råder jag sålunda ingen brist på. Vare sig egna eller andras. Och så har jag lärt mig att göra färgade länkar, bara en sån sak Marie 😉

Allt gott!

Drivkraften

En av de första frågor jag ställer som reporter när jag gör intervjuer med människor som brinner för något är; ”vad är det som driver dig”?

En självklar fråga kan man tycka, men kanske ställer jag den alldeles för sällan till mig själv?

Under några år dansade jag västafrikansk dans väldigt intensivt. Jag brann verkligen för dansen men i min egen stad var utbudet noll. Så jag åkte långt för att delta i workshops, bodde på enkla vandrarhem eller i campingstugor, åt, sov och dansade. Mina bara fötter fylldes av blåsor, min tinnitus tjöt överdjävligt och jag hade träningsvärk i dagar efter att ha dansat mig svettig till ljudet av djembetrummorna.

En gång småpratade jag under en vätskepaus med en av de västafrikaner som ledde workshopen. Jag satt och tejpade mina onda fötter, riktigt sliten, torr i munnen och med en begynnande huvudvärk när han plötsligt frågade mig, ”Åsa, why do you dance?”

Jag blev överrumplad och svarade snabbt och utan minsta eftertanke eller planering; ”because it makes me happy”.

Så varför skriver jag?

Because it makes me happy, är det korta svaret. Det nästan lika korta men något mer genomtänkta; för att orden ger mig möjlighet att uttrycka, beröra och påverka.

As simple as that.


Vilken är din drivkraft?

(Om jag varit en driven bloggare med ordning på det tekniska skulle jag här ha fixat en snyggt färgad länk till min vän Marie, som nämnde drivkraft i sin blogg mittskrivliv.wordpress.com. Men tyvärr, kompis ….) 

Tajming är allt

Det hävdar jag varje gång jag ser en svensk film, (nåja, nästan varje gång). Och nu blir jag påmind igen.

Jag har haft en rejäl dipp runt mitt skrivande. Och insett att i takt med att jag lär mig mer  om perspektiv, dialoger, intrig och miljöbeskrivningar så tappar jag bort mig själv. Jag känner min egen kreativitet – och framför allt lust –  till skrivandet, krympa ihop och skrumpna likt vindruvorna på mitt fruktfat. Jag som hävdar att kunskap ger frihet och att andra(s) perspektiv och erfarenheter kan ge mod att gå vidare. Men i stället hakar jag upp mig och fastnar, tvivlar redan i tanken på att min berättelse håller, att jag kan göra mina karaktärer tillräckligt levande eller dialogen trovärdig nog.

Då. Just då! Ringer bokhandeln och berättar att boken jag beställt, efter tips från en kär vän och kollega, har kommit hem. Och min första trumpna tanke att strunta i ännu en ”handbok” i skrivande, förvandlas till ren snålhet över att jag redan lagt handpenning (småländska javisst). Och jag traskar iväg och hämtar den lilla giftgröna karamellen.

Tajming som sagt.

FullSizeRender

Jag bara älskar Elisabeth Rynells ”Skrivandets sinne”. Förutom att den rent visuellt är oerhört vacker (viktigt!) och att formatet ligger perfekt i mina händer, går varje ord rakt in i mitt innersta väsen. Med partier i essäerna som jag läser om och om och om igen. Lägger boken under kudden och vill spara. Ha oläst. Inte göra slut på för fort. Men rycker fram den igen och måste ta om det där stycket, bläddra fram nästa sida, bara läsa några rader till. Minns inte när jag blev så påverkad senast och känner plötsligt både lusten och energin komma tillbaka. Skrattar högt. Får klump i halsen. Vill bara skriva, skriva, skriva…

Det finns inga måsten. Jag tänker inte infoga mig. Jag ska fortsätta skriva på mitt sätt och som jag har lust till och om inget bokförlag i världen vill ge ut det jag gör, kommer varken jag eller mina barn att svälta.

För bara jag kan se rödhaken som jag ser den.

Tack Jessica!

Roligt!

Jag är så otroligt positivt överraskad av den respons jag fått på min nystartade blogg. Flera nya, spännande kontakter, så många skrivare och o-skrivare där ute som bloggar själva och vill läsa min blogg. Hej och välkommen! Jag vill följa och läsa er också, lära, stöta och blöta, läsa era kommentarer och kanske få hjälp när jag fastnar?

Mitt i ett rus av skrivlust och idéer går jag nu in i det sista på min långa sommarledighet. Lite rädd för vad som ska hända när jag är tillbaka i det vi kallar ”vardagen”, ofta med en föraktfull fnysning. Själv hävdar jag att vardagen är det bästa med livet. Alla de där dagarna som kommer och går medan vi väntar på helg, klämdagar, semester … de dagar då vi älskar, bär ut sopor, skrattar åt tokiga katter på facebook, bråkar om smulor på bordet, som vanligt har glömt att handla, klagar över vädret och kämpar med en deadline på jobbet. Om inte vardagarna är det mest värdefulla är vi väl alla loosers, med tanke på att livet består av nästan bara vardagar? I dag känner jag extra mycket för min vardag efter att ha lyssnat på utrikeskorrespondenten Magda Gads Sommar i P1. Om människor i krigshärjade länder som inget annat vill än att få ihop sin vardag och leva sina liv i fred. Starkt! Lyssna du också; http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/927245?programid=2071

Kom lite ur spår där… nå, det jag är rädd för när vardagen inträder är att jag tappar det starka driv jag känner för mitt eget skrivande den här sommaren. Att mina ”morning pages” som jag introducerades i under förra årets skrivarkurs i Frankrike och som blivit så värdefullt den här sommaren, ska bli liggande orört på det ”säkra stället”. Jag behöver få börja dagen med att skriva, det sätter verkligen igång processen. Det är för mig att kicka igång fantasin, trycka på on-knappen, börja tänka på karaktärer, handling, vändpunkter ..
Jag tänker att jag måste hitta rutiner i vardagen som får mig att avsätta tid på riktigt för det egna skrivandet. Men när ska det ske? En timme på morgonen innan jag går till jobbet? En timme efter jag kommit hem från jobbet? Senare på kvällen? Jag lever inte i förnekelse; det handlar inte om att invänta kreativiteten som en blixt från en klar himmel. Jag behöver både rutiner och en djäkla massa disciplin för att det ska bli en fortsättning.

Hur funkar det för dig? Skriver du varje dag? Och i så fall, hur ser din rutin ut? Alla tips är välkomna 🙂

Mina tre hattar

Som skribent drabbas jag understundom av ett dilemma. Jag skriver under minst tre olika hattar och de är sinsemellan väldigt olika.

En av hattarna är journalistkepsen, (antagligen är den skitig och rätt sliten, journalister är sällan välklädda, du vet). Som journalist har jag att beakta några av Klingan (gammal journalistmajje) väl intrimmade mantran; opartiskhet och saklighet, att skriva kort, snabbt och att låta alla komma till tals. Uppdraget är att informera och att granska makten och no mercy gäller för hala politiker och pampar. Medan ”Agda 93”, som fortfarande ligger i sin gamla kissblöja, är den utsatta för vilken allmänheten ska få upp ögonen (och förstås vara den som ska sälja lösnumret denna dag. En bra grej helt enkelt).

Den andra hattbeklädnaden är som copywriter på en kommunikationsbyrå. (Skulle tro att den består av en hoodie eller möjligtvis en keps som sitter bak och fram, det är en ung bransch jag jobbar i även om jag själv är skitgammal). Här gäller att sälja, sälja, sälja via en kort snärtig text, en tagline eller payoff eller ibland och allt oftare via Corporate storytelling, där berättelsen får en större betydelse – men fortfarande bara om den är säljande. Du skriver definitivt bara positivt och det beställaren gillar och har beställt och kunden har alltid sista ordet.

Och så den tredje som är författarhatten (absolut en hatt, en stor!). Ja, vad döljer sig under den då? Här under famlar jag fortfarande omkring lite … känner mig för. Min önskan är att det under den här stora hatten inte ska finnas några journalistmagistrar eller kunder som bestämmer vad jag ska skriva. Här under ska det stå mig helt fritt att skriva precis vad som helst, hur som helst och när som helst. Men är det så? Ja det är det ju förstås, så länge jag skriver för byrålådan och struntar i om någon vill läsa det jag gör. Fast det vill jag ju!

Ibland blir det konflikt i skribenthuvudet över mina tre roller. Teknik, inriktning, mening och mål. Svävar jag ut för mycket när jag skriver artiklar? Är jag tillräckligt säljande när jag jobbar med copy? Vågar jag ta ut svängarna tillräckligt när jag skriver noveller, poesi eller roman? Är min berättelse tillräckligt bra och hur funkar mina karaktärer?

Känner du igen dig? Hur många hattar har du?

Ps. Gick in på Akademibokhandeln i Uppsala och köpte Stephen Kings ”Att skriva”. Min bibel har nämligen släppts i nyutgåva. Häpp! 🙂

Nu eller aldrig

Jag vill prata med dig om vikten av att skriva. Om betydelsen av ord som blir till meningar som blir till stycken som förhoppningsvis ska bli något ännu längre. En bok?

Den här bloggen ska bli ett andningshål, en plats för vänliga hejarop, milda kom-igen-knuffar och förhoppningsvis nya skrivvänner. Hoppas du vill bli en av dem! 🙂

//Åsa